Ouaaahhh

Det är riktigt skönt att cykla nu. Jag känner att det finns kraft kvar i benen även efter en lång uppförsbacke, det är en glädje att känna att det stramar i gluteus på ett sätt som inte gör enbart ont, jag brukade ha rätt schyssta gluteus(glutei? gluteusar?). Det blev över fyra mil i dag med, jag skulle bara ta en kortare tur, det blev Rotebro och sedan Upplands Väsby. Många uppförsbackar.

Jag var tvungen att åka in till jobbet en kortis, två samtal som inte gick att undvika. Cykel är bra efter. Mycket bra, utom på ett visst ställe, där gör det ont efter två timmar på sadeln.

Dagens frysrunda resulterade i en kalkonstek som jag steker i ugnen inrullad i peppar och salt. Till den blir det farfalle och en gremolatakryddad tomatsås. Igår fjärran Östern, idag Italien. Förresten, tro inte att innehållet i frysen minskar på något sätt, under tre dagar har den fått svälja lammrostbiff, lammytterfilé och lammentrecôte, alltsammans till ytterst humana priser (typ hälften av det normala).

Igår tog jag en liten utflykt till Uppsala, Biltema håller till där och jag skulle köpa reservdelar. Så mycket spännande, bra-ha saker! Alla fantastiska verktyg, alla ficklampor med lysdioder i, alla... jag sliter mig lös med inget värre än ett laservattenpass för 89:-. Passar på att fika på Ulva Kvarn. På vägen dit undertrycker jag en impuls att bara fortsätta på 272:an, Östervåla, Buckarby, Gysinge, Österfärnebo, Hofors... det blir inte den här gången. Jag nöjer mig med en precis absolut nyss nybakad rabarber/jordgubbspaj med vaniljsås. Den är ugnshet och ströt ovanpå frukten är sött och jätteknaprigt.

Sistan anhalten i Uppsala är Martinas Italienska delikatesser. Jag köper riktig Salsiccia (frysen), Tomme chevre, ansjovispasta och riktiga tomatburkar (varav en medverkar i dagens mat). På vägen hem råkade jag höra att Håkan Lidbo "Sveriges kung av elektronisk musik" skulle spela på Bloms café på Skeppsholmen. Jag hinner precis hem, äta resten av den bengaliska curryn och ta tåget in.

...nu går grabbarna med megafonen förbi nedanför balkongen igen - vilken leksak! Dom älskar att gå fram och tillbaka och skrika könsord i den så att det ekar mellan husen.

Två dagar

Måndag:
M rapporterar från Italien, hon har farit runt i bil och viftat med stor italiensk flagga stor del av natten. I dag är alla italienare hesa och lyckliga.
Själv har jag bara de vanliga gänget som skriker utanför. Bänken nedanför balkongen är deras samlingsplats. Grabbarna tuppar sig för tjejerna (och för varann också tror jag) det kan bli ganska högljutt.

Själv har jag ägnat mig åt bilvård. Jag bytte olja och kollade upp hålet i avgassystemet. Givetvis är det på delen med katalysatorn, något som ofta blir svindyrt. Funderar på att byta själv, kollar t o m upp en leverantör som levererar för en tredjedel av normalpriset, men de fins i Mölndal. Ringer en verkstad i närheten, de ber mig att komma in så att de kan sätta rätt pris.

Det visar sig att de kan svetsa på ett nytt rör för en bråkdel av vad det kostar att byta hela. Wow! Jag tar en timmes promenad i Sundbybergs centrum. Hinner reflektera på att de nya butiker som brukar kväva alla nya centra inte har hunnit hit ännu, I stället för Lindex finns fortfarande Gits Mode, Dressman har inte trängt ut Babils Kläder och Mixit tycks älska märken ännu mer än MQ.

Tillbaka i verkstan möts jag av en bekymrad mekaniker. Bultarna gick av i grenröret. Jag lägger upp ett bekymrat ansikte själv, men inombords jublar jag, det är nämligen just det skräckscenariot som fick mig att inte göra det själv. Jag visste det!

Stackaren hämtar hjälp och fixar allt till strax efter fem. Jag berättar för meken hur oerhört tacksam jag är, ännu mer som det faktiskt kostar mindre än han sa från början. Jippii! På kvällen firar jag med öl och räkor.

Tisdag:
Vaknar tidigt som vanligt och är på cykeln redan halv elva, efter att ha gjort en annan yoghurtmarinad för ytterligare lite lamm ur frysen. Cyklar förbi Kista där jag stannar en stund på Clas Ohlson, kommer fram till Ulriksdal prick kl 12 och möts av kö på trädgårdscaféet. Det är det värt. Deras amarettokaka är gudomlig. Tyvärr är inte salamin på brie&salamimackan perfekt, men mackan är bra nog, med pepprig ruccola, krispig sallad och hembakt bröd.

En uråldrig dam irrar runt bland borden. Diskplockaren som är född i ett annat land än Sverige släpper allt han har för händer, går fram och stöttar henne, hon ser ut att kunna blåsa omkull närsomhelst. Han pratar med henne, frågar vad hon vill och hjälper henne att leta efter sin dotter som hon har tapppat bort. Dottern står vid kassan och låter lätt uppgiven när hon upptäcker mamman på väg ut ur cafét, in i växthusen stödd av den unge pojken. Ekipaget vänder tillbaka, men dottern får styra upp igen, när mamman vill sätta sig någon annanstans än där hon planerat. Hon tar över stödet från pojken, och nästan släpar iväg mamman till ett bord hon har bestämt.

Jag cyklar vidare, försöker ta mig norrut längs Edsviken, hittar en otroligt vacker väg som sedan mynnar ut i ett villaområde där husen gott och väl kunde rymma tre familjer (och bilarna också). Tröttnar dock så småningom på alla uppförsbackarna och vänder hemåt. 44 kilometer blev det i alla fall, det känns i vissa ädlare delar...

Maten blev kanon, intressant med muskot och rosenvatten. Jag var försiktig med saltet och rensade större delen av chilin på frön för att inte bli fullständigt svedd. En Jämtlands Pilgrim till funkade perfekt.

Precis nu tog jag en bit SIA kaktus och citronsorbet med en skvätt Tequila över - aaaaaahhhhhhhhh!

38.6

Kilometer blev det i dag. Jag var på biblioteket och lånade The very Best of the Far East, en kompilering av samtida musik från fjärran östern, samt Souad Massi som jag skulle beskriva som en del del arabiskt och en del flamenco. Allt åkte ner i MP3 spelaren och jag grenslade min numera väl inkörda trampare och gav mig ut. Funderade ett tag om det var något fel med mig som inte åkte iväg utomlands eller till någon stuga, eller träffade folk, men kom snabbt på att det är just frånvaron av händelser som är det som jag just nu vill och behöver mest. Tog den lite större rundan, Akalla, Tensta, Spånga, Hässelby, Lövsta och Görväln.

Vid Görväln stannade jag till, tog ett dopp, låg och läste en stund och tog en nybakad Drottningpaj med vaniljsås, innan jag avverkade resten av vägen hem.

Jag har lovat mig själv att försöka tömma frysen lite denna vecka, så i morse plockade jag fram en bit lamm som har legat och marinerats i yoghurt och kryddor hela dagen. Just nu puttrar det på spisen. Det här är en mycket bra site om man vill utveckla sin indiska matlagning. Så här i sommartider är det ett jättebra alternativ till grillat :-)

Trött

"Grååååt inga tååååhååraaaar föhör miiin skuulll" Hela centrum översvämmas, folk ser sig omkring, undrande först, sedan leende. Det är inte lokala haket, där man visserligen kan få höra ett och annat men förmodligen mer Peter Jezewski än Thorleifs. Ljudet kommer ur en lägenhet, där ett par står på balkongen med burkar i näven.

Hinner cykla till vattnet och ta ett bad innan molnen kommer. När jag ligger där, kommer plötsligt ett bröllopspar gående. Vilken kontrast, jag och några till i badkläder, bruden i långklänning, brudgummen i slips och kavaj. Efter dem kommer en fotograf, som skall ta bröllopsbilder. De står inte fullt fem meter från mig, under en björk, han dirigerar. "Luta huvudena närmare varann - det är tillåtet att se lyckliga ut". Faktum är att han (brudgummen) ser rätt less ut, leendet blir mest en grimas. Han har en fin kavaj i alla fall, beige med profilerat blommönster. Tillsammans med dem följer ett annat par, han mörk kostym (jag fortfarande i badbyxor) hon i röd fotsid sidenkläning, uppenbarligen skall hon framföra en sång (alla bröllop måste ha en sång eller?). Dock ser hon rätt amatörmässig ut när hon rör munnen till texten och visksjunger med tunn röst. Lycka till.

Centrum ja. Jag handlar äpplen, spenat och potatis och blomkål. Det blir en jättegod blomkålscurry, tillsammans med yoghurt. Riktig crossover blir det när jag äter grillade revbensspjäll till. Litovel till, för närvarande den tjeckiska favoriten på Systemet, nästan godare än Jämtlands Bärnsten, definitivt mer prisvärd.

Varje gång jag sätter mig i soffan, somnar jag i den. Det har hänt tre gånger i dag. Det är bra.

Ääääntligeeen

Ett åskmoln ser till att jag kommer hem i tid den sista dagen före fem veckor semester. Han som har koll på vädergudarna (han flyger på fritiden) spår att jag har 30% chans att träffas av blixten på vägen hem. Lyckligtvis ser jag varken blixt eller regn och kommer hem, inte torr, men det blöta som är kommer från min egen kropp. Ringer upp M som åkte till Italien i går och delar ögonblicket. Jag känner frid, just nu är fem veckor jättelång tid. Tid att tänka, reflektera, längta och förhoppningsvis få ihop de fragment som just nu finns i huvudet till en någorlunda helhet.

Tar en dusch, blir sugen på en tequila, häller upp en shot som jag tar på det amerikanska sättet, med salt och citron. Inom 5 minuter blir världen suddig i kanterna - jag måste skaffa glasögon!

Åker in till Söder, sätter mig på Tegelhuset, där en gammal Tjeck med skjorta uppknäppt till magen brukar hyra in sig på somrarna och servera hyfsad tjeckisk öl. Undviker Staropramen (ett öl jag är övertygad om Tjeckerna mer än gärna blir av med för att slippa dricka själva), beställer Mušketýr (med tjeckiskt uttal, vilket får honom att studsa till lite) och dricker den långsamt i trädgården. Sällskapet bredvid mig talar om otrohet i vänkretsen, brutna förhållanden, andras och egna, jag blir noggrant betittad av en av flickorna. Som bekräftelse är det helt ok.

Går långsamt vidare i den varma sommarkvällen, "Föräldrar på stan" bjuder på kaffe precis utanför fotbollsplanen med öldrickare på Medborgarplatsen, polisen har hyrt en husbil och ställt den utanför Björns trädgård. Tyska och engelska hörs nästan lika mycket som svenska. När jag var liten önskade jag ofta att jag kunde vara osynlig och kunna gå runt bland människor utan att de la märke till mig. Får den känslan nu, alla i grupper, upptagna med sitt eller sig själva, medan jag går runt utan att synas. Det är inte obehagligt, så länge jag vet var jag hör hemma.

Äter på Shanti som ligger på Katarina Bangata. Maten är jättegod, jag får en vegetarisk curry med okra "ladyfingers" och en kycklingcurry vars ursprung Marcus Aujalay sägs stå för. Två tjejer klädda för fest i tunna vilt mönstrade klänningar reser sig och hämtar sin cykel, det är lätt absurt att se den ena i lång turkos klänning, i högklackade guldfärgade skor svinga sig upp på pakethållaren. De båda vinglar iväg, cykelskylten tvärs över gatan visar 0,3 km till Vita Bergen.

Bestämmer mig för att promenera på Götgatan och avsluta kvällen med en drink på Sodra Bar. Götgatan är en enda stor fest. Sodra bar har knappt kommit igång, men jag går in i alla fall, tar en drink som bartendern påstår är jättegod. Den är söt på gränsen till kladdig, men det är ok som efterrätt och jag gör henne glad genom att påstå att den är perfekt. Står en stund och tittar på Stockholm, lyssnar på samtalen som vi det här laget bara är ett surr där det är omöjligt att urskilja detaljer. Människorna ser förväntansfulla ut. Några visar upp sig, talar högljutt, skrattar, några väntar bara.

Nu är det nog, jag går till Södra station för att ta tåget hem. Soundtracket i den mörka Fatbursparken är California dreamin' med The Mamas and the Papas. Musiken kommer från någon av balkongerna på Högbergsgatan.

Väl hemma är det fortfarande full fart på det lokala haket, Visserligen får man ju inte sitta ute efter tio, men givetvis är alla ute och röker. Får en liten skrämmande påminnelse om tiden, när jag ser att barndomsvänners barn är med i skocken.

Snart

I parken har man riggat upp ett sound system i form av en äldre bergsprängare. Man spelar västafrikanskt och två män dansar något som avlägset liknar det jag först såg på Club Dakkar för fyra år sedan, men är betydligt mer avslaget. De får applåder, folk sitter vid caféet och runt om i parken på skuggiga bänkar och tittar. Själv har jag lyssnat på Manu Chao ända sedan jag cyklade från jobbet. Det känns liksom rätt i värmen.

Det är tvättstuga i dag, fär första gången på snart en månad. Mycket ska tvättas. Lyckligtvis kan jag lägga beslag på bägge stugorna, ingen vill väl tvätta en sådan här kväll, det är inte ens bokat. Mad dogs och Silke... Det är ännu varmare i torkrummet än ute i middagssolen.

Grillar en flintastek medan tvätten snurrar och äter bara den med jordgubbar till efterrätt. Eftersom dom inte är plockade solvarma direkt från busken (buske?) skäms jag inte ett dugg för att hälla upp florsocker och doppa dem ordentligt. Man biter av en liten bit först, doppar i florsocker, biter av en bit till doppar... kvar på tallriken blir en röd gegga av florsocker och jordgubbsaft som jag slickar i mig sist.

En dag kvar till semester.

Spara pengar

I går morse slank rakapparaten ur näven, beskrev en snygg parabel och träffade toalettstolen, självklart med rakhuvudet före. Utslagen. Mitt i sommarrean var det inget större problem att hitta en Braun, nedsatt med 300 kronor. Tyvärr var den slut när jag kom till affären. Med hela Barkarby handelsplats till förfogande, tänkte jag att jag åtminstone skulle se hur läget såg ut på andra ställen. Det slutade med att jag köpte en Panasonic för 300 i stället för en Braun för 700.

Jag har också sparat pengar för en tvättmaskin. Dotter kröp till korset och lämnade tillbaka tvättstugenycklarna som hon uppenbarligen hade i tre veckor, något hon förnekade förstås och lät mig leta igenom hela lägenheten. Jag har en tvättmaskin jag kan använda i nödfall, men den låter som ett skenande tåg och senast gnisslade den på ett väldigt otäckt sätt. Jag hade börjat leta efter en ny när nycklarna plötsligt bara dök upp i nyckelskåpet.

I morse när jag vaknade satt det tre fåglar (små, gula, långa svansar) och förde oväsen på min balkong. Jag jagade iväg dem, lät balkongdörren vara vidöppen och hitttade dem i vardagsrummet fem minuter senare! Stackarna försökte komma ut genom vardagsrumsfönstren tills jag vilt viftande styrde dem rätt.

Cyklar till jobbet i bara linne och träningsshorts, vilket underbart väder! Tre dagar till semester.

Sommarlov II

Tillsammans med Son åker jag och hämtar Dotter hos rik kusin i Stocksund där hon sovit över och vi åker in till stan för att äta. Jag ställer frågan snyggt: " Vietnamesiskt eller Koreanskt?" Jag har tänkt Hanoi Bar eller Busan, båda bra och billiga ställen. Till min förvåning är båda överens om Koreanskt, så vi hamnar på Busan, ett hål i väggen på Surbrunnsgatan som serverar jättegod koreansk (bland annat) mat. Pappa och dotter (fru?) serverar, pappan står dock mest på de två trappstegen i köket och överblickar läget med en tydlig min av äganderätt.

En äldre man kommer in och säger "tjäähänare" med en röst som antingen frestats hårt av fotbolls-VM eller av mångårigt dagligt alkoholintag. "Tjänare Matti" säger ägaren och lyser upp. Matti berättar att han precis börjat sin semester, de pratar en stund som gamla bekanta, så omaka det låter, den kraftiga finska brytningen mot den mjukare koreanska. Ägaren går in i köket, jag hör "häll upp den gamle dansken". Mycket riktigt, när vi går ut sitter Matti där med en öl, en Gammeldansk och Bibimbap.

Vi åker vidare, försöker få glass på Gelateria Italiana på Fridhemsplan, men den stänger klockan sju. Vi går ner till Rålis, Son och jag kollar på råttor i buskarna på vägen (det var mängder) medan Dotter gör allt för att inte låtsas om oss, och beställer kaktus/citronglass på cafét. Dotter tinar upp igen och vi åker hem i relativ sämja och är nöjda med kvällen.

Sommarlov

Kommer knappt innanför dörren innan regnet häller ner. Jag har haft en oförskämd tur med cyklandet, hittills i år, det kan bero på att jag lurar Murphy genom att ständigt ha med mig ett regnställ.

Dotter sover över hos kusin, så Son och jag åker tillsammans till Kista för att äta hans favorit - Sushi. Det är fascinerande vilken blandning av människor som går omkring där. Inte bara alla möjliga nationaliteter utan alla möjliga klädstilar. Mörka män i oklanderlig kostym, bleka män i flaxande missklädsamma shorts och sandaler. Arbetsfolk börjar sakta bytas ut mot familjer som kommer och äter middag.

Vi beställer varsin stor sushi på Ikki. Son går vant upp på hyllan som hänger ovanför mattorget och vi sätter oss med utsikt mot disken där vi kan se hur sushin växer fram. Vi äter och diskuterar vad som är starkast, engelsk senap, wasabi eller tabasco. Vi pratar om vilket som springer snabbast, långa eller korta ben, illustrerat av ätpinnar och fingrar.

Tre pojkar, mer än omsorgsfullt stylade sätter sig bredvid oss. Två äter, den tredje gör en gest om att han är mätt. Sedan kommer en tjej som verkar vara tillsammans med den mest stylade, han som visade att han inte var hungrig. Även hon är oerhört sminkad och extravagant klädd, visar samtliga underkläder (gröna string i genomskinlig spets) och sätter sig och äter. Vad händer? Jo, den "inte hungrige" killen sätter sig mitt emot säger "får jag smaka lite" och äter sedan ogenerat från hennes tallrik. Ett bevis på ömhet? Eller äganderätt? Kanske tror han att det är sättet att befästa förhållandet?

Sedan går vi och äter glass, tuttifrutti, kolaglass och massor av nötkräm och jag tittar på två tuffingar bredvid som försöker ragga upp glassflickan med pärla i naveln. En bra sommarlovskväll.

En och en halv vecka till semester.

Midsommarhelgen

Ur fokus

Höstkänning?

Vaknar (naturligtvis) halv sju, fortfarande uppvarvad efter veckan. Tar tillfället i akt och läser en stund, går upp och gör färdigt strömmingsinläggningen samt röjer undan i lägenheten (ökar spänningen i mitt liv genom att smyga ut med soporna utan en tråd på kroppen). Terrar grannarna, först med "Bad Company" sedan med den genialiska kombinationen av Vanessa Paradis och Lenny Kravitz. Bestämmer att jag ska fortsätta med mera kitsch och sätter på Steve Harley och Cockney Rebel - någon som minns "Make me smile (come up and see me)"? Deras variant av "Here comes the sun" är något i särklass. Sist partystämning med Phil Collins samlade hits.

Sedan är det dags att ge sig iväg och konsumera. Sillunch, promenad, småmums, grill, tiden går bara fortare och fortare, M och jag ger oss iväg efter klockan ett, vinglar iväg på cyklar i ljus sommarnatt, precis som det skall vara.

Lördag, något avslagna, åker vi in och promenerar längs Årstaviken, från Liljeholmsbron till Eriksdalsbadet och tillbaka. På vägen till bilen möter vi ett sommarsällskap, prinsessan och regenten i sällskapet är en liten trulig flicka på cirka fem, otroligt söt i sin röda klänning, med en jättefin stråväska med två sandspadar i. Precis när vi passerar, tappar hon stråväskan på marken så att spadarna faller ut. Hon blänger på sin mamma, går vidare och slänger över axeln "Det där får DU plocka upp!". Mamman böjer sig ner utan att tveka och börjar samla ihop väskan och innehållet.

Fullt medvetet frustar jag till, tillräckligt högt för att det ska höras till sällskapet, hoppas att det ska bli en liten puff mot självinsinkt, men vet att jag förmodligen ses som en av dom där som inte fattar hur svårt det är att ha barn. Jag bjuder på det.

På kvällen fixar jag japansk mat, nudlar med marinerad kyckling, sockerärter, paprika och en sås med kycklingbuljong, risvinäger, ingefära vitlök och rödpeppar. Till det spenat i en sås av sesampasta, saké och honung. Hittar äntligen mat som får Gewürztraminer att smaka bra (ja, jag vet ooootroooligt snobbigt skrivet).

På söndag har Son födelsedagskalas, han fyller 12. Dotter gör tårta (hon är otroligt mycket mer huslig hos mamma). Son får sina Bionicles (större än han vågade hoppas på) och en ryggsäck till sommarens scoutläger. Han går undan och bygger, resten av oss försöker upprätthålla en konversation. Senare kommer de över. Det känns otroligt bra.

Midsommaraftons afton

Jag kan inte fatta hur mycket som ryms i en enda arbetsdag. Dagen före midsommar hinner jag rädda världen några gånger: Det är nästan otäckt när det är så viktiga saker man pratar med människor om, att de får tårar i ögonen. Vissa av glädje, vissa för att de har svåra beslut att fatta och jag måste pressa på. Det är definitivt tillfredsställade när andra behöver höra mig säga saker för att de ska acceptera dem. En av de dagar då jag känner att jag gör skillnad.

De dagarna har sitt pris. Det är de dagarna som jag låter energin spruta ur mig, så att dety inte finns någon kvar när jag åker hem. Cyklar hem mellan vattendropparna (blomdoften är nästan bedövande i den fuktiga varma luften) anvädner det sista för att Köpa presenter till Sons födelsedag på söndag. Jag köper en ryggsäck som mina föräldrar skall ge, jag köper Bionicles.

Han ringde mig i dag, jag pratade med honom om vad han ville ha, han skrev en lista, gick över till mig och la den på vardagsrummet för att jag inte skulle missa den, sedan ringde han mig. "Pappa jag har gjort en lista, inget är dyrare än trettionio och femtio, Farmor och farfar kanske kan köpa en lite dyrare sak, för sjuttionio kronor, pappa om det blir för mycket och jag inte får allt, så har jag numrerat dem från ett till fem, de jag helst vill ha längst upp..." Jag älskar honom så gränslöst! Ibland så är han så vidöppen, försvarslös och sårbar och... snäll.

Efter att jag köpt presenterna till Son, tar jag ett varv på IKEA och får min belöning, de har sänkt priset på mitt bord! IKEA PS, det bordet som jag har sett utt till mitt vardagsrum är sänkt med femhundra spänn! När jag kommer ner till lagret är hyllan tom, men jag hittar tre paket stående lite längre bort och det finns ett enda kvar med obruten förpackning! Som ytterligare belöning köper jag en flintastek, grillar den på balkongen och äter upp hela den tillsammans med en flaska Jämtlands Bärnsten. Jämtlands Bryggeri gör den överlägset bästa ölen i Sverige just nu. Jag skär av fettranden när köttet är klart, grillar den till den blir alldeles mörk och knaprig och njuter den efter att allt annat är uppätet. Jag kan inte förneka centraleuropén i mig.

Förbereder det det sista till i morgon, förutom sillen inlagd i äppelvodka i går ska jag grava strömming och marinera gurka och fänkål till matjessillsalladen. Marängformen jag gjorde till Jordgubbsmarängtårtan blev jättelyckad. Om inget annat kommer vi i alla fall att äta gott.

Jag kunde inte hålla mig

De hade extrapris på Hemköp, det var vad som fick vågskålen att tippa över. Svensk färskpotatis, hackad blast från färsk lök (tycker den köpta gräslöken är för mesig), gräddfil, matjessill, en Tuborg och en liten slurk herrgårdsakvavit, det gick bara inte att vänta till midsommarafton.

Passar på att hinna i kapp "Lite som du" Kvalitén på svt.se s video är kass, men det gör inget, jag ser ändå suddigt. Det som är lite värre är att med svts sida alltid lyckas ta med sig skräp till min dator. Är det inte nån dialog som dyker upp om att bekämpa adware (sic) så varnar datorn för virus. Har dom ingen koll?

Premiär

Kryddtäppan på balkongen har nu tagit sig så pass att jag kunde använda pepparmyntan i vår första Mojito. Vilken somrig smak! Råsocker, mynta, lime och rom hälld över krossad is. Krusmyntan som växer strax bredvid användes i Tabboulehn som fick följa med till badstranden tidigare på lördagen. Jag fick inte mycket, "oj vad hungrig jag var och det var så gott" sa Son när han tog sista tuggan. Dotter tyckte det var ok att jag inte fick så mycket, hon tycker just nu att jag borde hölja mig i en säck, så man slapp se min tjocka kropp..

Dagen innan var jag och M på begravningsfest. Min väns bror kom på den strålande idén. Alla möjliga personer som han kände från serievärlden och andra ställen samlades, vi drack massor, snackade minnen och dansade till David Bowie, Vanessa Paradis, Pet Shop Boys, Alphaville, diverse syntband som jag vagt kände igen och rullade sedan hem vid tre.

Annars har jag hunnit bada i havet i Helsingborg i måndags och fika på Systrarna Lundgrens (där själve kungen har fikat). Ibland är jobbet lite mer än en inandning och utandning, ibland är det rätt kul mellan andetagen.

Nu söndag kväll är det jätteskönt att sitta ensam i soffan, inte tänka på något särskilt. Jag har sett ut den myntakvist som ska in i morgondagens tabbouleh, jag har ätit en burk med tomat och paprikadolmar (extrapris på coop) och kommer nu välja ut några bilder som skall bifogas dagboken. Sen sängen, lite läsning (jag ska nog börja på nya Sara Stridsberg) och gonatt. 4 veckor till semester.

22.05

Torsdag: Någons telefon vrålar i fickan, utan att höras av ägaren som sitter med hörlurarna djupt inkörda i örat. Människorna på pendeltåget ser sig om, först oroligt, sedan allt mer roat. Alla läser "Flicka bunden och torterad" i gratistidningen.

Jag skulle ta bussen till jobbet, men den kom aldrig - typiskt - första gång på mycket länge som jag stod på hållplatsen. Till slut sprang jag till tåget denna vackra sommarmorgon när solen äntligen värmer på riktigt (bra, bara inte nu mitt i språnget).

Dagens början - inandning, dagens slut - utandning. Klockan halv tio åker jag hem från södra station efter att ha vinkat av kollegorna från Tyskland. Mitt emot sitter en anorektisk hermafrodit (är faktiskt i nte riktigt säker på kön) med orden "vitt makt" ri(s)tade på armen.
Bredvid sitter ett äldre par, han med en färggrann slips med texasmotiv jag kan urskilja "The lone star" och "Don't mess with Texas". Mannen/farbrorn lutar huvudet mot kvinnans axel och somnar. Gulligt. Jag borde definitivt åka tåg mera.

Fredag: Jag cyklar i det underbara vädret det är 15 grader klockan sju och jag njuter, för första gången i shorts även på morgonen. Dagens början - inandning, dagens slut - utandning. Cyklar hem alldeles för sent (vi ska på middag i stan) och lyckas uppnå högsta medelhastigheten i år, 22.05 kilometer i timmen. Yess - det händer saker med kroppen.

Kommer hem klockan tre, det är ljust, fåglarna kvittrar, jag kan ha balkongdörren öppen. Senare på dagen, lägger jag mig en stund i parken, det tar inte mer än 40 minuter innan pannan och armarna är grisrosa. Något som glädjer alla senare på kvällen. Vi grillar på en terass vid Bällsta å högst upp på 6 våningen. Jag har marinerat karré, en del i lime, ingefära, vitlök och sweet chili sås, en del i yoghurt, flytande buljong och svartpeppar. Efter en dag har köttbitarna sugit åt sig ordentligt och det i kombination med träkolssmaken blir underbart. Till det äter vi årets första färskpotatis, aioli och tomatröra. Ingenting blir över trots att folk från början förfasar sig över köttmängden.

Söndag: Vi cyklar till Kista och sedan Ulriksdal. Ulriksdals Café är väl värt att ta sig till, oavsett väder. Jag äter en skogsbärspaj, lingon, blåbär och hallon med massor av vaniljsås till. Bredvid oss sitter ett par djupt inbegripna i ett samtal som tycks vara livsavgörande. Kvinnan talar oerhört intensivt, ibland med tårar i ögonen, mannen värjer sig vagt genom att skylla på omständigheter, samhällsläge, att han behöver tid att planera innan han handlar. Det tycks vara frågan om mannens dotter som har svårt att släppa hemmet trots att hon är 24. Kvinnan är mörk, vacker och oerhört välformulerad. När vi går, har hon övergått till att i detalj redogöra hur han skall bära sig åt i de fortsatta diskussionerna med dottern.

Själv väntar jag hem mina, jag sitter här och lyssnar till ljuden i parken, barnskrik, fontän, lövprassel och snaskar på en gubbröra, förmodligen i stort behov av salt efter cykelturen i värmen.

Fick förresten en länk en efterskrift för min vän. Linda Skugge av alla människor, jag är säker på att han hade gillat det. http://blogg.expressen.se/linda/entry.jsp?messid=50388

Nationaldagen 060606

"La Bamba" slåss förgäves med blåsorkestern, när den invaderar parken där verdandi nyss höll latinamerikansk konsert. Mariachi ersätts av bastuba och så småningom av kör. Det delas ut svenska flaggor och några av deltagarna i cocktailpartyt blir så upphetsade av de eggande tonerna att de klappar i takt och skriker bravo, innan de lätt ostadigt driver iväg.

I centrum sitter Ola "känd från Idol" och skriver tålmodigt autografer. Det är en lång kö av tjejer framför honom, de flesta i mellersta tonåren, förvånansvärt få yngre. Funderar som ofta förr varför kassörskorna i livsmedelsaffären låter så irriterade på varann. Det är som om varje fråga skulle vara ett intrång i deras revir. Uppskattar dock ordvalet - Jag har inga, jag har bara några - när "min" kassörska försöker växla till sig 50-lappar och tjugor från kollegan bakom.

Annars har Nationaldagen varit ganska händelselös, både jag och M jobbar på varsitt håll, även om vi hann med en cykeltur till Q för att köpa en MP3-spelare åt henne. För mig började den dock ganska tidigt, kl 00.20 kom Dotter hem från Paris (skolresa). Det första hennes kompis sa till mig på Arlanda: "du ser inte alls ut som en köttbulle, Dotter har sagt att du är liten och rund". Det kändes ju riktigt bra att inte se ut som en köttbulle, Dotter hade åtminstone vett att se liiiite skamsen ut, hon hade sagt att hennes Mamma var lång och smal och Pappa kort och rund;-). Efter diverse skjutsar var jag hemma klockan halv två och klarvaken klockan sju. Fick i alla fall läsa ut "Gentlemen" till slut, de sista två veckorna har läsning bara inte fått plats, men jag börjar se fram mot semestern, och åtminstone en liten tid av händelselöshet.

Kryddor

Son och jag åker till Plantagen för att köpa kryddor till sommarens kryddtäppa på balkongen. Jag köper pepparmynta till sommarens caipirinhor, krusmynta till tabboulehn, timjan för att den sprider en underbar doft av fransk sommaräng under varma dagar. Dragonen, salvian och ytterligare timjan som redan funnits i köksfönstret får flytta ut i friska luften. Kvar är bara basilikan, den är en fryslort. På vägen hem tar vi vanliga lördagsrundan till Godispalatset.

Det är avslutning i gymnasiet, på avstånd kan man höra dunkande musikanläggningar, signalerande bilar och vilda skrik. Bilarna åker runt, runt från skolan till centrum och tillbaka. Vi passerar ett gäng som sitter på gräsmattan i solen och dricker öl. Det ser skönt ut. För 30 år sedan kunde det varit jag. Känner ett sting av saknad efter att sitta och dricka öl och känna att ingenting hänt ännu, livet som ett blankt ark där vadsomhelst kan dyka upp. Missförstå mig rätt, jag trivs där jag är och det finns fortfarande massor kvar att göra. Jag upplever saker mycket starkare nu än då, men jag har också en klar insikt om livets ändlighet vilket jag inte hade då.

Nå i kväll skall jag på bröllopsfest. Equinox har äntligen hittat hem och gifter sig i dag, M och jag ska med och fira.

Dofter

Syrén, en doft av sommaräng, bränd olja (motorcykel), syrén igen, ett stråk av träkol, oförbränd bensin. Tallbarr, fuktig mossa, hästpiss, komocka, nylagd asfalt. Så doftar vägen hem. I dag kunde jag äntligen använda mina nyköpta shorts, det är underbart att äntligen få cykla i strålande sol, även om jag hade en ruskig motvind.

Min Outlookkalender var nästan helt vit i veckan och allra vitast var den idag, det betyder ett nästan oavbrutet talande. Jag är glad att bara umgås med Son i kväll, det brukar vara han som sköter snacket. Vi går på X-men III, själv tycker jag det är för lite action, men för honom är det himlen. Vi har med oss varsin chipspåse och prasslar ikapp.

Hemma sätter jag igång (el)grillen och penslar fläskkarré med en blandning av ketchup, hickoryrök,vitlök, salt och granatäppeljuice. Doften är förförisk, jag ställer mig med en liten Caol Ila på balkongen och tittar på cricketspelarna i parken. De har spelat nästan varje kväll, med en tvättkorg som grind. Inte för att jag fattar nåt, men bara det faktum att de spelar cricket är fascinerande.

Ujuj, dom visar "Deltagänget" på Femman, filmen som satte alla klichéerna i de hundratals Highschoolfilmer som följde. Filmen där John Belushi frågar "Vad är jag", stoppar in en skumboll i munnen och slår ihop kinderna så att den sprutar ut... "En finne!"

Klassiker

Olika verkligheter

Knappt hann vi slå oss ner med varsin öl förrän Rickard Wolff damp ner med mycket yngre krushårigt sällskap vid bordet 20 cm bredvid. Inte för att jag har någon aning egentligen, men jag passar ändå på att retas med M om att det inte bara är mansgrisar som jagar lammkött. Det kändes i övrigt också att ville man ägna sig åt kändisspotting, var Rival ett mycket bra ställe.

Senare gick vi till Matkultur och fick som vanligt en alldeles jättegod och intressant mat. Kycklingen i kokosnötssås serverad med bananblad var absolut perfekt och mina röda-lins-bullar även de med kokosmjölkscurry och någon sorts chutney var gudomliga. Till min lätt skadeglada förtjusning lyckades servitrisen spilla ut min öl, ner på en kvinna nedanför (vi satt i baren och tittade ner på de andra matgästerna) som ett ögonblick trodde det var mitt fel.

"Invasion" var otroligt gripande. Vilka bilder av utanförskap, vilka härliga exempel på hur olika verkligheten är, beroende från vilket håll man ser på den. Wow. Under tiden vi tittade på pjäsen puttrade en Stracotta här hemma. Köttet så mört så det nästan faller sönder, sås som får en att stöna, serverat med polenta stekt i olivolja.

Ord...

Efter två dagar med "Full English" känns dagens frukost på två tunna rågbrödssmörgåsar minst sagt frugal. Apropå frugal så läser jag om "Gentlemen" och hittar ordet "luguber". Luguber - smaka på den, typiskt sjuttiotal. Minns att mycket i Sjövall-Wahlöös böcker var lugubert, både det som sas och det som sågs.

Har tagit ledigt även fredag, vilket åtminstone renderat en hyfsat städad lägenhet. M kommer! Det var flera veckor sedan vi hade en helg tillsammans, faktiskt ända sen Glasriket i början av maj. I kväll ska vi ta en drink på Rival, i morgon Hassem Khemiri.

Förresten så köpte jag en Caol Ila Distiller's Edition, lagrad på Moscatellfat i 13 år. Det ni.

The best driver in London

Efter två dagar i England går jag upp halv fem för att säkert vara på London city Airport halv nio. Det sägs vara mycket vägarbete och hög trafik, vilket säkert stämmer, bara dagen innan var det en kollega som satt fast på M1 i tre timmar.
Just i dag tycks allt fungera över förväntan. I stället för åtta är jag framme tio över sex. Tur att jag har mina elektroniska manicker som gör att jag kan göra jobb varsomhelst och jämfört med mitt skrivbord är en flygplats rena eremitaget.

Vid åtta, en och en halv timme innan planet skall gå, kollar jag hos incheckningen och får veta att planet är inställt. Jag kanske kan hinna med ett plan som går 10.40 från Heathrow eller ett klockan ett. Mannen som står bredvid mig förklarar att han dessutom har ett anslutningsplan till Luleå. Vi blir instuvade i en taxi och skickade till Heathrow. När jag tilltalar mannen på svenska säger han - ursäkta men jag är Britt.

Jag ber om ursäkt och förklarar för honom att jag inte kunde föreställa mig att en Britt skulle kunna tänka sig att åka till Luleå, varpå isen är bruten. Mannen förklarar för taxichauffören att vi aldrig kommer att kunna hinna på grund av alla trafikstockningar. Chauffören antar utmaningen, säger "No worries, you've got the best driver in London" och tar oss på en tur rätt igenom centrala London, vi åker förbi Towern, London Eye, Buckingham palace, till och med förbi Kensington Gardens Hotell - Hotellet där jag och barnens mamma bodde en gång i urminnes tider. Femtio minuter senare är vi på Heathrow - vad jag förstår en bedrift. Åtta timmar senare kliver jag av på Arlanda tillsammans med medlemmarna i Brittiska judolandslaget.

Hjärtattack

Hjärtattack, dödförklarad efter två timmar. Han var min vän, vi skrattade tillsammans, delade musik. jag fick ta del av hans närmast encyklopediska kunskaper om serier, vi blev nostalgiska tillsammans.
Han hann inte fylla 41. Det är inte meningen att man ska dö av hjärtattack vid 40. Jag saknar honom.

Civilisationens under

Utsikt från balkongen

Det går bättre och bättre att cykla, kanske mer för att det är varmare än något annat, men det är inte lika plågsamt i uppförsbackarna. På vägen förbi ridstallet ska jag till att köra om en flicka på häst som rider mitt i vägen. Har åtminstone halv koll på hästar, så jag plingar i god tid och ser henns svänga uundan, långsammare öän vanligt. På vägen förbi ser jag att hon talar i mobiltelefon medan hon rider.

När jag cyklar förbi på baksidan av flygplatsen, ser jag återigen motorcykeldansaren. Den här gången får jag se från början, han ställer sig upp strax bakom sadeln, gasar till och motorcykeln reser sig, inte våldsamt utan sakta och mjukt. Han cirklar runt på parkeringen, gör piruetter, åttor, det ser mjukt, lugnt och avslappnat ut, jag har aldrig sett något liknande.

Jobbet är fortfarande lika kaotiskt (ehh kaotiskare) men det ser ut att ljusna. Är dock fortfarande i obalans, gråter till "Bones" (Det handlar om föräldralösa barn) och även till "Skicka vidare". Eller så saknar jag bara barnen extra mycket denna vecka.

I sadeln igen

Morgonen är strålande vacker. Såret har varit utan plåster sedan lördags kväll och jag kan bara inte låta bli. Jag har köpt vadderade cykelhandskar som skyddar och kommer väl att vara lite försiktigare, åtminstone i två veckor. Mycket har förändrats på en vecka, de försiktiga grässtråna har blivit en heltäckande matta, blåsippornas sammetslila har försvunnit, i stället brer vitsippor ut sig i det gröna. De flesta träden är nu klädda i den där fantastiska vårgröna färgen, nästan självlysande i morgonsolen. Tänker att jag är lyckligt lottad som ser, på vägen till jobbet ilar det ordentligt i magen. Lyckas dock styra upp dagen så att saker går åt rätt håll och har ett bra samtal. Det är inte över än, men jag har fått ett par nya tankar att fundera på, det är bra.

Inspirerad av boken "Nymåne" av Diana Abu-Jaber, minns jag att jag har en påse Sumak i skåpet och gör en grönsaksröra med lök, vitlök, koriander, sumak, turkisk paprika och tomat som får sjuda ihop med bulgur (i stället för favabönor). När det är klart, häller jag över fruktig olivolja och äter det med en bit av det lamm jag kokade i går. Här är ursprungsreceptet.

Krig och kärlek

Så här är utsikten från balkongen så här års.

Vi gör mat tillsammans, det har sina fördelar att ha en bandagerad handflata. Barnen skalar potatis tillsammans, Son skär kött, jag steker champinjoner de trär på grillspetten, jag ordnar det sista av potatisgratängen, det känns riktigt bra, vi gör saker tillsammans.

Det är bra, för de sista två dagarna har det varit krig. Det bästa har varit lösningen av kriserna, det värsta ett totalt kommunikationssammanbrott, det här pallar jag egentligen inte.

Vaknar halv fem på lördag och allt snurrar runt i huvudet utan att jag kan stoppa det. Lyckas somna igen efter en timme, men vaknar definintivt halv nio med huvudvärk.
Senare sår son och jag rädisor i en engångspajform i aluminium och vi cyklar iväg för att kolla en bra kruka där vi kan plantera om dem. Det är en underbar dag, jag har bara en t-shirt på mig, inser att jag egentligen inte trodde att detta skulle hända igen, det var alltför länge sen vinden blåste så här ljum mot bart skinn.

Allt är idyll ända till Son ska tömma diskmaskinen, tar ut min turkosa favoritkopp, svingar den fram och tillbaka för att retas med mig och slår den i bitar mot diskbänken. Allt brister, jag blir otroligt ledsen, mer än vad som egentligen är befogat, båda barnen hör det här i min röst (som inte är särskilt låg) och båda försöker faktiskt muntra upp mig. Dotter lägger av tonårsfasonerna, Son är till bra hjälp när vi rensar upp på balkongen, plockar bort löv, dammsuger, lägger på ny matta.

Klockan tre cyklar vi över till M och vidare till Godispalatset för lördagsgodis. Senare äter vi en sallad på kanariska färskpotatisar i dragonaioli med finskuren röd paprika i för att få färg. Till det fläskkarré och lättkokta färska morötter och salladslökar. Cesaria Evora står för stämningen.

Det bor ingen bög i Ödeshög

Allt ser oerhört välordnat ut, välstädade tomter, nymålade gulliga hus och barn som hoppar hage(!) på skolgården. Vi enas om att i en sådan idyll får avvikelser förmodligen inte plats och som avvikelser räknas allt som inte innefattar heteronormativ kärnfamilj.
Vi funderar också på att sälja frasen som sångtitel till Håkan Hellström som en given uppföljare till "Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Vädret är fantastiskt, vi äter Tabbouleh, kalkonstek och doppar selleristjälkar i Babaghanoush sittande på en liten höjd ovanför Vättern, någonstans mellan Ödeshög och Gränna. Solen värmer, myrorna kryllar runt fötterna och berget är varmt. Våren är alldeles underbar.

Som vanligt (kan man nu säga eftersom det är tredje gången) missar vi Lessebo pappersbruk som stänger fyra, men vi hinner ta en tur till KostaBoda och Fabriksboden för att mjuka upp inför morgondagens köporgie.

Jag tar en drink, i rent medicinskt syfte och ger mig på det inte alltför sköna jobbet att plocka loss den antiseptiska gasbindan ur såret. Det tar en bra stund med saltlösning för att mjuka upp och sedan dra loss millimeter för millimeter. Till slut går det. Det ser inte vackert ut, men är inte infekterat, knappt ens inflammerat. Bra jobb.

Senare äter vi lammentrecôte med potatisgratäng och fårost i ett kök som bara genom sin inredning får en att spritta av glädje. Det är så här ett kök ska vara när man är på utflykt i Smålandsskogarna.

Dagen efter far vi runt i Glasriket. Först till Skruf för att kompletteringsköpa mina vinglas som för mig har den absolut fulländade formen för att se, dricka ut och dofta i. Sedan till en liten glashytta som ligger i Eriksmåla, i ett litet grönt hus bredvid ett stort illgult hus. Mannen är en lång smal orakad Dansk, som med en (tänd) cigarett i mungipan berättar om sin son som är medhjälpare till Bertil Vallien, droppar små hintar om sin tre månaders vistelse i Laos där människorna är "små och flitiga", senare diskuterar han kolonierna i Macao och hur det var där på sextitalet med en amerikan i alldeles för liten djungelhatt som "writes a book about architecture". De hummar och harklar konspiratoriskt när det kommer till antydningar om droger.
Lokalen doftar gott av nylackat trägolv och cigarettrök. Glaset - är fantastiskt. Jag går runt alldeles fascinerad och känner på de omväxlande lena och sträva ytorna, följer formerna och njuter av färgerna. Tänk att ha en sådan kontroll att man till och med använder bubblor i glaset som regelbundna mönster. En vas där glaset i grunden är grumligt, med ett nätverk av klara områden. I varje klart område sitter en bubbla som fångar ljuset. Oj! Tyvärr utanför räckhåll för min plånbok.

Sedan vidare till Pukeberg, Nybro, Fabriksbutiken i Boda, jag köper Höganäsform för halva priset, Ittala uppläggningssked med 20% rabatt, Hackman kastrull för halva priset, julprydnad för 49:- i stället för 199:- vitvinsglas för 29:- styck. Allt i trängsel med mängder av smålänningar, Valborg verkar vara då smålänningen går man ur huse för att shoppa loss på glasbruken, förmodligen innan turistinvasionen.

Innan vi åker tillbaka, beslutar vi oss att kolla in Hedsveds i Fiskesjö, en restaurang vi fått tips om. Fiskesjö finns kanppt på kartan, ändå har någon byggt upp ett tvåvåningshus i funkisstil där man bedriver restaurang. Med tanke på antal Mercedes utanför på parkeringen tycks det gå bra. Vi får plats på den inglasade verandan, beställer in italienska charkuterier och ostar tillsamans med en mörk italiensk öl som inte ens M har hört talas om. Även om vi inte är det typiska kavaj/klänningklädda mercedesklientelet, blir vi mycket väl bemötta, familjen som driver restaurangen är glad att få prata lite och - jag får den absolut bästa espresso jag druckit - någonsin.

Hem igen, drink, byte av plåster, denna gång går det mycket lättare, oxfilé med en sallad på fänkål, gröna bönor och pinjenötter tillsammans med ungnsbakade körsbärstomater. Vi använder de nyköpta vinglasen till den medhavda Amaronen.

Efter maten går vi till husets minst 60 kvm stora allrum, enligt uppgift byggt av endast kvinnor, klätt med dockor och teateraffischer, tänder ljus, sätter oss i soffan i ena hörnet, tittar i mörkret och lyssnar på Camille.

På vägen hem åker vi genom Bergdala, jag köper snapsglas i olika glada färger, sedan åker vi mot Oskarshamn och tar E22:an upp till Stockholm. På kvällen går vi på födelsedagsfest och dricker flatliners.

(att positionera tabeller är inte det lättaste...)

Pling-rrasch-krasch

Längre tid än så tog det inte för cykeln att vika sig på den fortfarande sandade asfaltvägen. De personer som blockerade vägen och som jag försökte undvika vände sig förvånade om och säger "herregud! Hur gick det?" Jag sväljer "vad fan tror ni" tittar på den blodiga och jordiga handen jag tog emot mig med och säger i vadfantrorni tonen "det gick som man skulle kunna förvänta sig".



Nästa gång jag tittar upp är de borta. Jag tar mig den sista kilometern till jobbet, tvättar av det cirka fem gånger tre centimeter stora området som sträcker sig över hela nedre delen av handen och drar bort allt löst skinn, rädd för att det ska fastna och torka in. Ingen risk, såret blöder och vätskar sig hela tiden, jag inser att inget plåster kommer att täcka detta och ringer företagshälsan. Det behöver inte sägas att handen svider som eld och det är rena helvetet att dra på sig vanliga kläder utan att blöda ner skjortan och byxorna. Jag låter ilskan finnas kvar, den hjälper.

På företagshälsan träffar jag en darrhänt läkare med endast varannan knapp knäppt i sin skjorta. Han rekommnederar stelkrampsspruta och antiseptisk binda. Jag och sköterskan har lätt absurda diskussioner medan hon tvättar rent och plockar bort de sista gruskornen. "Du får svära" säger hon, jag har inte minsta lust att svära, det gör för ont. I stället låter jag sinnet vandra iväg. Jag är tvungen att återvända när hon frågar om skinnet och jag berättar att jag har dragit bort allt det lösa -aha en estet- säger hon vilket förstås har avsedd effekt och jag måste fråga vad hon menar. "Du gillar symmetri" vilket inte kan vara mer fel men vi håller i alla fall igång ett samtal medan hon misshandlar färdigt min hand.

Sprutan vilken jag gruvar mig för hinner jag knappt känna, lustigt hur felproprotionerade rädslor kan vara.

Efter en späckad dag cyklar jag övermodigt hem, dumt förstås, även om jag tar det lugnt känns det tungt när jag äntligen kommer hem och det enda jag vill är att gå och lägga mig. Måste dock förbererda mig inför i morgon, jag rostar auberginer till baba-ghanoush, kokar bulgur till tabbouleh och handlar resterande till potatisgratäng med lammentrecôte och oxfilén med fänkåls- och grönabönsallad.Det kommer inte gå någon nöd på oss. Alls.

Tror dock att M får sköta mesta hackandet, så får jag stöna lite smärtfyllt, sitta bredbent på en köksstol och dricka vin...

Trendspaning

När jag (för andra gången i veckan) cyklar hem från jobbet, märker jag hur många av dem som sitter i bilarna som har en trådlös lur fäst i örat (nej, jag vill inte säga handsfree). En av mina kollegor gick med lurar (nej jag vill inte säga headset) hela dagen i dag. Numera är det lika lätt att tala i telefon som att mötas och vi ser till att vara lika tillgängliga för dem som ringer som för dem vi möter. Jag har ett abonnemang som d'r avgiften är 50 öre för varje samtal med människor som har samma abonnemang, oavsett längd.

På vägen hem stannar jag till och tar bilder på våren, det blir mer och mer värt för varje år att se förändringen, att kunna följa den i stället för att se sig omkring en dag och inse att det är försommar. Det känns som om man missar en bit av livet och det vill jag inte.
Veckans mat är en kalkonstek som jag har köpt för halva priset och stekt i ugnen. Med olika tillbehör räcker den hela veckan.
I går gjorde jag en linsröra med auberginer och granatäppeljuice, den var rent ut sagt sk-tgod.
Jag använde röda linser vilket ger en krämig röra, skulle gissa att gröna går fint också om man inte gillar mosigt. I dag blev det färsk spenat som fick smälta i olivolja tillsammans med rödlök och vitlök och bara lite salt. Till det bakade favabönor med aubergine paprika tomat och squash.

Ser för övrigt fram emot fredagen, då åker vi till Glasriket...

Nymoralitetens död?

Ibland blir det alldeles för rätt, en välkommen fläkt av 70-tal, om än omedveten.

Skynda dig! Det är grönt.

På väg från tandläkaren tar jag en liten promenad för att slippa biltullen och hamnar bakom några som jag först uppfattar som en familj. Dotter i tolvårsåldern skuttar mellan det flanerande paret, klänger sig ofta fast vid mamman och pratar högt och uppsluppet med henne. Mannen hamnar ömsom före, ömsom efter. De kommer fram till korsningen och dotter säger tydligt uppmanande "Hejdå - skynda dig! Det är grönt!". Jag inser att jag just har bevittnat en revirmarkering - Min Mamma.

Mannen ser lite rådvill ut, men ser ingen annan råd än att följa uppmaningen. Dotter knuffar på en lätt uppgiven mamma och de går vidare åt ett annat håll.

Tänker med ett leende på Dotter som körde sina tricks i början, hon som aldrig har varit särskilt kramig kunde plötsligt komma och knuffa sig in mellan M och mig och vara otroligt ömsint och tydligt ignorerande åt
M. De har blivit om inte vänner så åtminstone bekanta. M:s son har en annan approach, han får ont i huvudet om M och jag smackar när vi pussas.

Två bruna

Helvete, två bruna Leffe och "Så ska det låta". Brolle Jr har ett enormt bekräftelsebehov och drar med sig de andra i den tävlingen och Sara Löfgren har årecis den där partyrösten som jag skulle kunna gå igång på, på vilket dansgolv som helst och det här är inte alls min grej, snobben i mig ryser men vad gör det när håret reser sig på överarmarna, det är alldeles för få tillfällen här i livet när håret reser sig på överarmarna, så vilken anledning som helst är god nog.


Son har en kompis här som sover över, Dotter tittar en stund med mig på Brolle Jr och går och matar marsvinen sen. I morgon går hon på knytkalas med kompisar. Knytkalas!

Intressant - 1987 var det inga problem att visa nakna bröst på film

Påskmångel

Jag har köpt en ny kamera. En Canon A95, med vridbar display. Det var inte riktigt meningen, men när nu tillfället ges på Tradera slår jag till. I två dagar studerar jag manualen fram och tillbaka för att åtminstone få grepp om var jag hittar de vanligaste funktionerna. Jämfört med Minoltan blir bilderna glasklara.








Jag försöker ta chansen att ta bilder när vi promenerar i stan på lördagen i det fina vädret, men är alltför upptagen med att bara vara tillsammans och njuta av solen. Vi går på Street, sätter oss sedan på träbryggan utanför och dinglar med fötterna ovanför Liljeholmsviken. Till slut blir vi utträngda av ett gäng danskar som sätter sig tio centimeter ifrån - alltför långt innanför min territorialgräns.

Vi äter ägg, löjrom, sill, sparris, hollandaisesås (egenvispad) och en jättegod fisk på en bädd av svartrötter. Till slut, på söndag kväll är det nog av påskmaten och vi går till den lokala indiska restaurangen och beställer vindaloo.

Sedan ringer barnens mamma och försöker övertyga mig att Dotter ska ha tillgång till 800 spänn i månaden för "smink, hygien, bio, kläder", därför att "alla andra barn hon umgås med har det och mer." Rött skynke! Vi snackar en trettonåring - mens eller inte, vaffan ska hon med body lotion till???

Att förföra...

Allt är dammat, sängen är bäddad, golven är torkade och badrummet skinande rent. Det står blommor i kök och vardagsrum. Jag är nyduschad, nyrakad och luktar gott. Efter 48 år börjar jag så smått lära mig vad förförelse egentligen handlar om;-) M kommer om en timme.

Senare i kväll blir det lammstek, potatisgratäng och rödvin i ett sällskap om fyra. Sillen sparar vi till dem som verkligen älskar det, dvs M och jag - bara.

Jag har inte öppnat jobbmailen.

Ääntligen!

Det är konstigt, man jobbar och jobbar, sliter med att lösa problem och fixar och ibland kommer det där sällsynta tillfället där alla bitar faller på plats. Dubbelt underbart att det händer dagen före en långledighet. Jag kommer från jobbet i tid, hinner strosa runt på centrum, köpa en Allesverloren och två Kwak innan jag tar en liten Benriach och cyklar iväg till påskmiddagen.
Hemma i lagom tid till Men in Black- precis vad jag behöver. Det plus fyra dagars ledighet - ujujuj.

Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen....

Konsten att koka en kyckling

Söndag: Den enorma mängden skor framför ytterdörren är plötsligt borta, nu återstår bara en enorm mängd grus som markerar att barnen var här alldeles nyss. Annars är det tyst.

Lyckades ta ut cykeln på en första tur, 20 kilometer, hur mycket på ren vilja det gick märker jag dagen efter. Det gör ont i korsryggen, ett säkert tecken på att benmusklerna inte orkade med och slet på ryggen i stället. Det var i alla fall härligt, ett säkert vårtecken som höll i sig en hel natt, tills jag vaknade i morse och marken var vit igen. Suck.

Lagade grunden till veckans mat, en kyckling som styckas, fräses upp och kokas sedan i vatten, lite vin, lök, morot, purjolök, limeblad, och vitpeppar. Det blir en fantastisk buljong som jag till att börja använder till barnens lunch, lite av buljongen blir till currysås. Ett kycklinglår blev dagens lunch med bulgur och grön ärt-hummus med massor av mynta och vitlök. Det finns gott om kyckling till en gulaschgryta och kanske något annat också. Uppdatering kommer

Måndag: En mycket rörig dag som slutade i ett möte där jag och några andra fick bakåtfrissa, tur att mitt hår är kort. Jag vill ha påsklov! Nu!

Fredag

Undrar om man kan återanvända rubrikerna vecka efter vecka. Jag är lyckligt lottad, tänk att ha en så intensiv och spännande vecka att "Så ska det låta" kan vara fullt tillräcklig för att tillgodose mitt behov av spänning.
Nu finns där också en viss lockelse, jag har alltid haft en viss svaghet för Meja och hon är med i kväll.

Vi sitter och äter fläskkarré fylld med feta, salvia, timjan, och vitlök. Pappa dricker öl (Postiljon), barnen påskmust. De mördar varann i soffan och jag kollar Meja. Intressant att Dotter har koll på det låtar som sjungs. Varifrån? Singstar!!

Vi enas också om att både Claes Malmberg och Peter Settman måste vara pappor för dom skämmer ständigt ut sig, däremot är vi inte lika säkra på Papa Dee.

Dotter ska förresten på fest med sina klasskompisar i morgon, de är alla äldre! De firar en femtonårsdag och två (medgivna) killar ska vara med! Antalet gråa hår ökar snabbt.

Jag: "har din mamma pratat med dig om att dricka alkohol?"
Hon: "Ja, det har hon. Hon sa att jag inte fick och jag sa att jag inte skulle".
Jag: "Sa hon att hon skulle mörda dig om du gjorde?"
Hon: "Nä, det sa hon att du skulle!"
Jag: "Bra!"

Shit, på fest med sextonåringar! Jaja, jag ska ha telefonnummer, jag kommer å möter henne på vägen hem, var så säker.

Nu dags att gå lös på boktraven, jag skiter i Proof of life, ska försöka hämta mig från veckan. Trevlig helg.

Baxa cookish

Morgon: Jag upptäcker att Dotter kastat undan nytvättade trosor och strumpor i ett hörn. Efter tre dagars tjat rinner sinnet, jag tvingar upp henne ur sängen, får henne att plocka undan underkläderna innan frukost och har en ton som antyder hemska saker om hon dessutom inte städar upp i allas strumplådor. Son äter upp och klär sig på rekordtid utan att säga ett pip. Råkar se mig i spegeln och förstår varför Dotter inte får ett utbrott, jag skulle definitivt inte sätta mig upp mot den uppsynen. Bra!

På vägen hem från jobbet ringer Dotter "Pappa säg åt honom att sluta störa mig, han bara rycker i min dörr när han egentligen ska jobba, han jobbar inte!"
"Men du, ska ni inte kunna reda ut det här själva?"
"Men han bara rycker i dörren och smiter in i mitt rum och låter mig inte vara i fred!!"
Djup suck, "ok, låt mig prata med honom".
"Heej pappaaaa, (glad Son) hon slog mig, hon sparkade mig, sen tryckte hon ner mig på golvet så jag knappt kunde andas!!"

"Mm", säger jag, "din syster är ond, hon slog mamma igår också, men du får i alla fall inte rycka i hennes dörr."

"Ja, ja" sagt med glad röst "förresten är jag nästan klar med läxorna,jag blir klar när du kommer hem, när kommer du hem förresten?". Faran över.

Hemma ringer M för att byta några ord och jag berättar att jag säljer kakor på jobbet för Sons klassresa. Medan hon retas för curlingpappa (M som annars tycker jag är den mest auktoritära hon sett) kontrar jag med att det inte är nått fel att baxa lite cookish, vi är båda hängivna Gringoläsare. Son lystrar omedelbar till och rycker mig i ärmen "Pappa, pappa, det där ordet du sa, det säger killarna i skolan också, och så sätter dom -ish bakom varje ord..." Ehh okej? Hoppas dom inte använder baxa i dess rätta betydelse.

Får av en händelse se att Ebba, VR Ebba ska vara med på Raggadish, så jag låter programmet vara på. Jag är fascinerad av företeelsen, hypen och att se, själen hos någons mormor förpackad i en 24-årings kropp. Fantastiskt hur en 24-åring kan säga ordet "Underkänt" med en sådan omedveten arrogans. Eller använda uttrycket "piffig"

Little Britain besöker semesterorten Sfinkter-on-sea, sånt tycker jag är kul.

Grått

Regnet har gjort sitt jobb, snön har slutligen tappat greppet om landskapet. Det som är kvar är grått och ser inte ut att hålla många dagar till. Skönt.
Helgen var för kort som vanligt, vi gick till Bistro Bohème, där kan man få panerad ost med potatissallad från Prag för under 100 kronor, de har hyfsad öl också. Senare på kvällen gick vi och såg Syriana, inte illa, men jag tror att det är en film som lyfter mycket mer om man har läst boken.
En film som berörde betydligt mer är Crash som vi såg på lördagen, jag kan själv relatera till människor som styrs av saker de inte kan påverka och den frustration som blir. Den filmen såg vi i soffan med helstekt lammstek fylld med örter, körsbärstomater som hade bakats i ugn med olivolja balsamvinäger och lite socker, samt potatis och rotsellerigratäng.
Nu är det tisdag kväll och jag vet inte riktigt hur jag kommit dit, bara att det giock fort och att jag just nu mest känner för att gömma huvudet under täcket. Väntar bara på Dotter som är och matar marsvinen. Hon blev glad förresten, åt något smycke för att minnas. Vi har inte hittat något än dock.

Fest

Kommunen har personalfest, de har lagt beslag på inomhuscentrum, placerat ut bord och bänkar och det står en portabel vinbar utplacerad var femtionde meter. Jag hinner precis slinka ut genom dörren innan den förseglas. Utomhus samlas välklädda, väldoftande människor, inte alla verkar så hemma i sina festkläder. Det är kul att se att spannet går från afrikansk festklädsel till kostym och slips.

Inser att jag är kvar på jobbet efter klockan sex igen, insikten fyller huvudet med fjäder. Jag känner mig tung, trött och hungrig, funderar på vad jag ska belöna mig med. Det slutar med att jag hittar en burk billig stenbitsrom, köper en bakpotatis, dill och hittar resten hemma för en skagenröra. Mycke röra blir det, härligt att mumsa i sig till "Du är vad du äter".

Det här med Dotters mens är en knepig fråga. Jag tror att jag har chansen få henne att känna att det är en gåva i stället för en belastning. Mens är något en kvinna gott kan känna sig stolt över hur obekvämt och jobbigt det än må vara, absolut inget man behöver smyga eller smussla med. På något sätt vill jag åtminstone försöka förmedla det.

Det är bara fyra möten kvar till helg, min och M:s gemensamma. Längtar.

Biffen och Lallan

På väg till lunch passerar jag en gul liten bil som är skyltad med BIFFEN. På väg hem möter jag en bil som har LALLAN på sin skylt. Jag är inte säker på hur folk skulle vilja bli förknippade med något av tillmälena, men uppskattar att folk bjuder sina medmänniskor på lite skadeglädje.

Efter elva timmar på jobbet är jag helt körd. En kul poäng var när en kollega sa "ta det lugnt, det fixar sig" om saker han skulle göra och sen drog och spelade innebandy så att hans arbetskamrater fick ordna det. Vid närmare eftertanke är den livssynen förmodligen nyttigare än min. För honom, inte för mig.

Jag åker till Willys och belönar mig med en jugoslavisk gulaschkonserv. Köttet är sönderkokt, trådigt, fyllt av brosk, och alldeles, alldeles underbart. När jag var liten var det här mina drömmars mat och jag uppskattar det fortfarfande mer än godis (varför kommer (varför kommer jag plötsligt att tänka på "Lite som du", hon som äter möglig mat). Efteråt hjälper jag M en stund, hon har fått nya golv och vi bär möbler fram och tillbaka i hennes lägenhet. Inte länge. Hon har själv mycket nu och behäver jobba, så jag går hem direkt när jag är klar och sjunker ihop i soffan. Tittar på Medium, skriver lite, funderar på att börja läsa "Den amerikanska Flickan".

Dotter har fått mens för första gången. Jag funderar på hur jag ska uppmärksamma det. Ett smycke kanske? Någon som har en synpunkt där?

Regn

De första dropparna det här året. Underbart. Jag sitter i soffan och lyssnar på hur de efterlängtade dropparna slår på fönsterblecken.
Dagen har varit - lång och mattsam. Jag vaknade halv fyra med hjärnan på högvarv inför dagens urladdning, fortfarande ilsken, men hade ändå hunnit skriva av mig. Klockan två gick det stora mötet av stapeln och man kan säga att det slutade med en flämt. Typ inget hände. Jag hade i alla fall hunnit morra av mig och fick perspektiv på saker och ting. Efteråt var jag helt slut, orkade inte ens gå hem utan drev omkring på jobbet. Drev sen omkring på IKEA lite, köpte en vegetarisk pizzabit till middag och belönade mig själv med en femlliters gryta på COOP.

Jag sitter i soffan och lyssnar på dropparna splittras på fönsterblecken. Tittar på glasvärlden utanför och tänker att våren till slut har kommit. Äntligen. Livet rör sig.

Visste ni att man kan titta på TV-repriser över nätet nu? "Lite som du", "Kobra", men framför allt alla bidragen i melodischlagerfestivalen (schlagermelodifestivalen? Eller ska man helt enkelt strunta i schlager?)

Lördag

Födelsedagsmiddag för mamma, det blev gräslökspannacotta med löjrom, helstekt entrecôte, potatisgratäng med kantareller (egen plockning) och parmesan samt rödvinssås. Gott var det, men jag måste lära mig att folk inte gillar lika blodigt som jag. Det är också mycket tuffare att laga åt så många som åtta personer.

Hemma redan vid sex kände ingen för att äta mer, men jag råkade nämna för barnen att Coop i centrum hade skaffat en Ben & Jerry frys, så en eventuell middag byttes snabbt ut mot en Phish food och en Cherry Garcia. Hur kan man motstå en glass som heter Cherry Garcia, även om den inte skulle innehållit körsbär och mörk choklad?

Jag sköljer ner den med Coop Cola och passar på att slabba i mig den sista potatisgratängen, direkt ur byttan medan jag tittar på "Sirens" på TV8.

Japp, i bara kalsonger och undertröja...

Fredag

Det finns en baksida med särbo. Jag är arg, har blivit ljugen mitt upp i ansiktet idag - om mina egna handlingar - vilket är oerhört kränkande. M är hemma i dag med sin son, när jag vill dela får hon inte tillfälle, det är bara att släppa taget, slappna av och vänta till ett bättre tillfälle.

Så under tiden: Förbannelse åt människor som försöker gömma sina tillkortakommanden och sin själviskhet bakom ursäkter, lögner undanflykter och manipulationer: Jag önskar dem en total självinsikt en vacker dag. Just nu och ett tag framåt tänker jag vårda min ilska.

I kväll var det dags att bli kioskföreståndare igen. Jag och Son lämnade Dotter i backen och plockade fram godis, bakelser, värmde korvar och kylde drickor. Till skillnad från förra gången så var det mycket att göra, det är en glädje att se Son fixa varma mackor, ta betalt, servera och tycka det är kul. Vi munhuggs, slåss och har det bra. Det är bra terapi.

Hemma vid tio sätter vi bläckfiskringar i ugnen. jag tar en öl, barnen dricker blå läsk, vi sitter och tittar på TV en stund innan de drar iväg till sina datorer och jag stannar vid min...

14 timmars arbetsdag

Tusan, först jobbet sedan projektarbete med Dotter. Vi snackar världmedborgarskap, nationalism, levnadsvillkor, ända fram till sent på nätterna. Jag är som ett lik på morgnarna, dotter klarar det bättre.

Helgens sjukaste...

...var att gå omkring på Birka Paradise, utanför soldäcket, med tjock jacka i iskall blåst och titta in genom glastaket på människor som låg i bikini, under tre enorma sollampor.

I allt övrigt en helg i festens tecken. Först fredagen på Akkurat med Moules à la Islay (ja, det var helt underbart rökigt), många belgiska öl, varav en hette förbjuden frukt och en annan "horöl" och ingen av dem under 7 procent, sedan 40-årskalaset som Ålandskryss. Inte undra på att jag somnade ovaggad redan klockan 9, före Dotter, en än så länge ovanlig händelse.

Barnen har projektveckor igen, det är Barnkonventionen för den lille och världsmedborgarskap för den stora. Bollplank och planeringshjälp och sena kvällar blir det. Det som inte hinns i skolan måste göras hemma och nog känns det mer än när jag gick i skolan?

Balans

Jag är ingen naturlig hårdbrödälskare, det är sannolikt något man bör växa upp med. Själv växte jag upp med surdegs bröd där det godaste var en seg skorpa härligt sträv av mjöl. Jag åt alltid upp det mjuka innanmätet först och njöt sedan av skorpan i små, små tuggor. Det tog tid och var inte särskilt poppis hos mina föräldrar. Hursomhelst, jag börjar vänja mig nu, knäckebröd med stark ost, kräftor och nubbe har bidragit till min förståelse för att bröd inte alltid behöver vara mjukt för att vara gott.

Mitt sätt att använda knäckebröd gör det inte till någon vardagsvara, det är inte Wasa Husman som bor här, det är Roslagsbröd, Pyramidbagarn eller Vikabröd. Det sista jag köpte var ett svinaktigt dyrt kumminkryddat bröd från Vika. Jättegott, sex rundlar för 52 spänn... Mm, jag håller sakta på att förvandlas till en snobb, precis som med vin.

Nå i alla fall, just nu så är inte barnen här och jag kan ge efter för mina nycker. Så jag går och köper en El Tequito ostdip på Lidl, bryter Vikabrödet i små bitar och doppar direkt i burken. Underbart!

Parenteser

På vägen till systemet hör jag Rondo à la Turca spelas i en rasande takt. På Dragspel. Faktiskt riktigt bra, han synkoperar på ett sätt som antyder att han kan ännu bättre. Det tar en stund att komma på varifrån jag känner igen den, sedan minns jag Exception, (någon?) som var något av husets favorit för (ehh) 30 år sedan? Dom var stora ett tag på att göra pop(!) av klassisk musik.

Ska försöka göra kvällen lite festligare än igår, då jag tillbringade tre timmar i en (nästan) öde kiosk, där de största kunderna var jag och Son. Det var samhällstjänst. Föräldrar gör sånt om ens barn går i Alpina klubben. Curlingförälder? Mm, förmodligen. Klockan halv elva på kvällen var jag på väg att lämna över växelkassan utökad med fantastiska 190 kronor till nästa kvinna, i stället för att de skulle åka förbi halv åtta på lördag morgon. Allt för att få sova.

Förresten utspelades en ganska dråplig scen igår. När Dotter som var i Åre med mamma över sportlovet träffade en förälder som råkade vara där samtidigt. De pratade om ställen de åkt på varpå han vänder sig till mig och säger "jag såg inte dig där", varpå Dotter snabbt svarar "nä, jag var där med mamma och hennes pojkvän, pappa var inte med". Jag slets mellan två känslor dels skratt för att han såg ut som om han önskade att han aldrig frågat, men också stolthet och glädje över dotter som säger sådana saker som om det vore helt naturligt. Det är det ju, men bra att hon verkar se det som verkligheten och faktiskt verkar nöjd med sakernas tillstånd.

Har läst ut "Svenska hjältar" tyvärr, men har köpt en till bok på rean: Eva Dahlgrens "Hur man närmar sig ett träd". Den ligger här bredvid mig på sängen i sovrummet. Strax ska jag byta ut datorn mot den. Hurra för WiFi!

cravings

Hur ska jag kunna hålla någon form av balanserad kosthållning när jag kommer hem strax före sex med ett oemotståndligt sug efter stuvade makaroner och stekt falukorv?

Barnen jublar.

...och korven den har två...

Skivaffären i Centrum ståtar med skivrea "oslagbara priser". Innan jag hinner fram, ser jag Cacka Israelsson med stora bokstäver på ett konvolut. Även om jag har svårt att stå emot rea, så vill jag inte bli ertappad med Cacka, Lasse eller Carlie i näven, jag går snabbt vidare.

Egentligen för slut i huvudet för att skriva något ordentligt väljer jag i alla fall att skriva här framför att skriva en handledning. Det är fint att jag numera åker till jobbet när det är ljust och åker hem innan det hunnit mörkna, synd bara att det alltför ofta är tio timmar mellan.

Förresten var jag på Street i lördags och köpte boken "Svenska hjältar" skriven av Petter Karlsson och illustrerad av Ulf Lundqvist. Den innehåller arton kapitel med rubriker som "Sämst på plan", "Laholms Fellini", "Wunderbart", "Lokets armé" - tänk att få läsa historien om doftgranskungen - det är få böcker som jag vill äga, men den här är ett riktigt smycke.

En helg, ett år

Ni som har chansen, passa på att gå till Peppar medan dom har sin julinredning. Det är absurt att äta het cajunmat medan en nalle prydd med renhorn (minns inte om näsan var röd) glor i tallriken, julbockar och snurrande spiraler hänger i taket och allt blinkar våldsamt, i otakt, i mängder av olika färger. Man sitter nästan i knät på varann och kan småprata med grannen eller bara tjuvlyssna på samtalet. Ett paradis för en betraktare.

På lördagen var det jag som bjöd på födelsedagsmiddag, Direkt taget ur Anthony Bourdains förslag i AOM blev det ugnsstekt kalvbringa med potatismos och rotsaker, till efterrätt Clafouti (man måste bara göra en efterrätt som heter Clafouti) med vinkokta päron. Eftersom jag är inne på matporr, kan jag också nämna vinet, Le Volte, 2003 som både doft- och smakmässigt exploderar i munnen. Mörka bär, en aning choklad och den smak som jag i brist på annat kallar "varm". Till Clafoutin drack vi en slovakisk Tokajer, som på etiketten annonserar mängder av antioxidanter och extremt antidepressiva egenskaper. Ett regelrätt flytande Zoloft alltså.

Inte vet jag om jag blev lyckligare, men gott var det. Vad gäller väggen, så börjar den krypa bort igen. Jag kan andas obehindrat (för det mesta). Saker och ting börjar - om inte lösa sig - åtminstone gå framåt. Jag tror jag gör det också, med stor hjälp av mina kollegor. Jag har bra kollegor - riktigt bra.

Kronprinsessan

Jag har läst Kronprinsessan, på något sätt har jag föreställt mig henne - tuffare och mer omedelbar - inte den där dröjande framtoningen som Alexandra Rapaport har. Tror jag håller mig till Commander in chief.

Hurra!

En ung kvinna sitter hos frisören, och ger anvisningar för klippning. Först tror jag att det är till den som klipper hennes lilla dotter, men sedan inser jag att det även är till den kvinna som klipper hennes man. Frisörskan vänder sig till henne för att bestämma längden på hans hår och den stil han skall ha. Mannen sitter där utan att kommentera. När dottern är klar, tar hon med sig henne och lämnar maken att betala.
Son som inte har klippt sig på minst ett halvår och ser ut som en hövolme i huvudet får förstklassig behandling. Frisören är manlig, ser hyfsat cool ut och lägger ner ett bra jobb och de två diskuterar allvarligt längden och hur det skall göras.

En äldre tant knackar mig på axeln när jag står i kassakön med Madonna i hörlurarna. "Lyssnar du på matchen?"

"Vi" är enormt engagerade och senare förstår jag att "vi" är jättelyckliga, det är ju skönt att det är så många människor kan glädjas åt så lite. Synd bara om dom stackars Finnarna, som blev så besvikna över silvermedaljen att de avblåste festen och gick hem. Själv är jag jättelycklig över att man nu äntligen slipper skifta kanaler för att undvika all glädje - en riktig spoil sport - det är jag.

Åskväder

På TV4 visar de Dianas älskare under hypnos, där vadhannuheter James Hewitt blir hypnotiserad(!!) för att vi ska få höra sanningen (!!) . Snask förklätt till pseudovetenskap. På TV3 visar de "Vad stjärnorna äter" underförstått att vi kan bli lika snygga(?) om vi äter samma sak som dem. Jag får riktigt dåliga vibbar, så jag väljer "Sofis mode" på kanal 5.

På Jobbet har jag fört diskussioner som får mig att allvarligt överväga att gå med i Elitlistan, alternativt fundera på om personer jag snackar med redan finns där. Och jag låter mig dras ner till den nivån, det är alltför lätt när jag är på dåligt humör. Det skär sig på andra fronter också, faktiskt utan att jag hinner reagera. TonårsDotter undrar vad som är problemet när jag för femte gången ber henne att komma och äta nu med kraftigt höjd röst, så jag talar om för henne exakt vad jag anser är problemet. I många ord. Det resulterar i iskall tystnad.

Till slut går jag och tar en promenad i en timme, vrider och vänder på allt och tror i alla fall att jag vet vad jag ska göra. Det dåliga humöret och ilskan försvinner dock inte. Jag går förbi Affären i backen och köper en grekisk konserv innehållande bläckfisk med tomatsås som jag tröstäter på medan jag kollar in mode enligt sofi och senare Antikrundan innan jag faller till förga för filmstjärnorna. Tror inte att jag ska utsätta någon mer för mig i dag.

Ända tills de bevisat motsatsen

Som en löpeld sprider sig diskussionen om Elit, den absoluta intelligentians mailinglista. Själv blir jag lite förvirrad. I mina ögon är det inte så intelligent att ens på lek ägna sig åt att se ner på andra. Jag vet av egen erfarenhet att det som börjar på skämt alltför ofta slutar som vedertagen sanning. Det är inte heller så intelligent att ägna sig åt att försöka se ner på dem som betalar för ens utkomst, detta tycks ju vara människor som på ett eller annat sätt försörjer sig på att sälja sina alster. Att ens överväga att ta den för tillfället skallige, som vanligt mustaschprydde, numera äldre herre som har levt på samma melodislinga nu snart i 16 år på allvar är direkt intelligensbefriat. Då är frågan - vad är det som är så upprörande i något som för mig mest liknar dumskallarnas sammansvärjning?

Själv har jag efter moget övervägande valt att försöka tro alla om gott från början. Det är en värld jag trivs i och jag blir själv förvånad över hur väl det fungerar. Det kanske också är dumt, men det står alla fritt att bevisa motsatsen, Jag kan ta det.

7 par

På väg från tvättstugan snubblar jag över 7(!) par skor i hallen. Problemeet är att jag inte har någon att gnälla över, jag är värst med tre par. Barnen har varsina två. Sjukt (ovanligt? - nää) mycket att göra på jobbet, men är vid gott mod. Bättre än på länge.

Japp...

...så var det dags, efter veckornas kaos. Vad konstigt det är att mitt på dagen bara packa ihop och inse att det som är gjort inte längre kan göras bättre, samtidigt som man febrilt försöker skaka fram någon sorts social förmåga och börja umgås med andra mer festinriktade kollegor.
Fantastiskt nog bjuder Air France på både mat och vin, vissa är så vana vid att betala att de måste trugas av flygvärdinnorna. "No wine?'' (Fransk brytning.) Europa är täckt av moln, men strax innan mellanlandningen i Paris splittras de och jag får åtminstone en glimt av Paris förorter innan vi tar mark på Charles de Gaulle.
Den här gången ingen Alan Parson déja vu, vi åker till de nya terminalerna vilka för övrigt är mycket vackra, men också mycket opraktiska.

Vi hinner gå på en fransk uppfattning om engelsk pub, man får inte beställa vid bardisken utan vid bordet och kyparen ser klart ogillande ut för att sällskapet beställer separat. Ölen är dyrare än i Sverige, däremot är vinet billigt.

På flyget till Lissabon surrar planet av prat. Vi från Sverige har fångat upp cirka 30 fransmän från företaget och alla konverserar. Det känns skönt att lyssna på och det känns skönt att inte delta. Sitter bredvid ett franskt par som uppenbart ska fira långhelg i Lissabon och kan ägna mig åt att betrakta. Läser lite i "Doften i en Wartburg", mest för att jag vet vad en Wartburg är.

Tre dagar senare med pressat schema, middagar och att behöva åtminstone hälsa på hälften av de 300 deltagarna gör att "översocialiserad" känns som ett passande ord i sammanhanget. Även om det blev en del roliga upplevelser är det otroligt skönt att sluta ögonen i flygplansstolen på första sträckan hem, den till Paris.

Lissabon bjöd (åtminstone ibland) på vårsol och 16 grader. Gräsmattorna är försommargröna med blommande klöver och gula fläckar av maskrosor. Det kommer att bli svårt att komma tillbaka till snön och kylan.

Vi landar vid fel terminal på Charles de Gaulle och får en uppfattning om flygplatsens storlek, när vi halvspringer genom terminalerna från F till D. Kommer fram i sista sekunden, tappar två personer som hunnit vilse i rusningen och får vänta 4 timmar till för att komma hem. Vi andra är hemma halv sju, sex timmar från start.

Saturday Night Fever

Barnen har hyrt video, bestämt mat, som jag håller på att fixa nu medan jag slörpar på en cajun martini: Pepparvodka, Noilly Prat och en grön Jalapeño. Den slår en drajja med hästlängder.

Jag är på väg till disputationskalas, och slås plötsligt av att jag faktiskt inte längre behöver ha dåligt samvete för att jag lämnar barnen ensamma. En trettonåring och en elvaochetthalvtåring borde ju kunna klara sig själv utan problem.

Visserligen påstår Dotter att jag är en Dålig Pappa, men det är för att jag inte ville att hon skulle dra bak stolen i bilen och krossa Sons knän. Jag passar på att gadda ihop mig med Son och vi hävdar att hon är en Dålig Syster, vilket belönas med ett ondsint blängande.

De har valt skaldjur med pasta, så jag köpte musslor, tigerräkor och vattenkastanjer och gör ett mellanting mellan intalienskt och asiatiskt. Vitt vin och ingefära - intressant kombination - det blev mycket bra.

Har blå sammetskavaj, ljusblå skjorta med bruna smala ränder och bruba fiskbensmönstrade byxor. Till det en smal paisleymönstrad slips som tar upp alla färgerna.

Kommentar

Lottens barn drabbades av något som för mig är lite av en mardröm. Här är mina tankar runt det.

1 bakom varje barn står (minst) en förälder. Jag är övertygad om att mycket av barnens beteende formas av föräldrars engagemang eller brist på den.

2 Många föräldrar lurar sig själva att tro att skolan har ett ansvar att fostra våra barn. Enligt min erfarenhet har skolan inte förmåga (eller ens befogenhet) att fostra våra barn, jag tror att det är och kommer alltid att vara föräldrars åtagande. I dag har skolan knappt resurser att utbilda barnen, de har fullt upp att ägna sig åt att hantera dem som "syns" på lektionerna.

3 Det stora hos människor är att de inte föds färdigprogrammerade, det är vår förmåga att lära oss av erfarenheten och förmedla erfarenheterna till nästa generation som har gjort oss till det vi är och byggt de samhällen som vi har. Dock har vi inte förmåga att fostra oss själva och vi har heller inte de inbyggda reflexer som formar beteendet som andra djur har.

Sen kan man lägga ihop 1+2+3 och se att när föräldrar inte ger sina barn referensramar som fungerar och skolan inte fixar det, så kommer inte barnen att klara det på egen hand utan vi får typ "lord of the flies" situationer. Förvånande? Nää. Tragiskt? Jaa. Tyvärr så är det bara jag som förälder till mitt barn som kan skapa en förändring och jag personligen känner att det är ok att jobba med skolan, men att ge mig in i att snacka med andra föräldrar och få dem att förstå - där är den riktiga svårigheten.

Andas in...

På vägen till Sons scouter, ser jag tre harar i snön. Helt obekymrade om mig som går förbi på någon meters avstånd skuttar de runt en buske och försöker förmodligen få ut det mesta möjliga av barken och kvistarna för att överleva vintern.

Trots att vi bor ihop en vecka, pratar Son och jag inte så ofta, annat än i form av imperativ, så i stället för bilen tar jag en promenad och vi går hem tillsammans. Han pratar och pratar och pratar, det kan knappast sägas vara en dialog, men han blir så ofta överkörd, att jag låter honom hållas. Rätt vad det är kommer det fram små guldkorn om hur han känner sig och vad han beundrar.

Vi kommer också fram till att han har glömt sin läxa, ett sammandrag av en artikel till svenskan och en artikel översatt till engelska, men han är vid gott mod och fixar det, klar halv tio då han och syrran mördar varann under höga skrik och skratt när hon ska hjälpa honom att maila jobbet till skolan. Jag går in som en furie och ryter och ryar, vilket får dom att gå ihop mot mig och attackera - en biter i benen och en i axeln. Till slut har dom klätt av sig, borstat tänderna och ligger i sängarna. Jag kan äntligen sjunka ihop i soffan.

Dagen var annars i form av en inandning halv åtta och en utandning halv sex.


Förresten en rätt som barnen älskar är rispasta - alltså pasta i form av riskorn - med spenat och gravad lax:

Fräs upp finhackad spenat i olivolja och vitlök, salta, peppra, häll på lite vitt vin (som man förstås har i tetra för matlagning). Blanda med den kokta rispastan, häll på extra olivolja och servera den gravade laxen till. Laxen givetvis för halva priset, 20 kr för 200 gram.

Ur garderoben

Jag kan lika gärna outa helt nu... Lagade en variant av Flygande Jakob, med Keso i stället för grädde och Sweet Chili sås i stället för vanlig. Den grillade kycklingen var från i går, 10 spänn billigare, baconet gick ut i dag - halva priset, jordnötterna är ur enkilospåsen för 24.90, mer tillfredsställande än så kan det inte bli.

Efter maten tog jag en promenad på en timme, lät tankarna vandra fritt runt jobbet, en sällsynt förmån, att få göra det som egentligen är mitt jobb, tänka framåt. Är inte säker på hur det gick, men det var en skön promenad i ett glittrande mörker.

Till sist ett prov på Sons Haiku, de läser om poesi på svenskalektionerna:

Gräset växer högt
Köttbullarna faller ner
på picknicktallrik

Utmaningen

Ok, jag har fått en utmaning, men den tar slut här. Inte för att jag har något principiellt emot att sprida utmaningar, mer för att alla de jag läser har svarat på någon form av utmaning och jag vill inte vara tjatig.

Här är alltså fem pinsamma fakta om mig. Håll till godo, särskilt Villervalla:

Jag kan inte stå emot tester på nätet.
Jag är 36% homosexuell, min hundpersonlighet är cockerspaniel privat och terrier på jobbet. Jag har gjort puritytestet, men minns tyvärr inte längre hur kinky jag var (förmodligen inte särskilt).

Jag är extraprisberoende. Jag åker/cyklar/promenerar gärna flera kilometer extra, bara för att jag har fått ett reklamblad med extrapris. Jag har två frysar knökfulla med billigt kött, billiga falukorvar, Julskinkor för halva priset (som jag gör sallad på till sommaren), det senaste fyndet är 1,4 kilo leverpastej för 25 kronor.

Som ett tillägg till ovanstående, anser jag att det är avkopplande att ströva runt i mataffärer, jag har ännu inte träffat någon som inte blir otålig i mitt sällskap när det gäller att handla mat. Jag vet dessutom exakt vad olika varor kostar i olika butiker.

Jag är barnsligt förtjust i Fantasylitteratur (lite pinsamt när den står på "litteratur för unga vuxna" hyllan i biblioteket). Jag skrattar högt åt Terry Pratchett, jag får tårar i ögonen av Robin Hobb, jag slukar Robert Jordan, David Eddings och jag kan lugnt lägga allt åt sidan, som förförra helgen och vräka i mig tvåtusen sidor på några dagar.

Jag är patologiskt oförmögen att hålla rent omkring mig. Jag kan ibland se mig själv utifrån när jag släpper en påse på golvet eller kastar kläder i soffan och undra, "men varför?" Sedan låter jag bara sakerna ligga. Der här skapar rent traumatiska situationer när jag väl blrjar plocka undan, det är oerhört energitömmande. Underligt nog, är jag noggrannare att plocka undan efter mig hos andra (bäst att tillägga).