Varje morgon strax efter sju tar jag ut min nya cykel från förrådet. Det går fortfarande att vara klädd i t-shirt, även om jag numera har långbyxor på mig. Jag cyklar österut med solen i ögonen, möter människor på väg till tåget, de börjar se bekanta ut.
Första tvåhundra meter går det ganska lugnt. Djupa andetag, jag försöker fylla lungorna med frisk luft, ända ner i lungspetsarna (känns så). Jag svänger till höger, förbi ett betonggrått höghus. Solbelyst massiv fasad där nerdragna persienner bildar spännande pastelliga färgklickar. Ljusgrönt, violett, blågrått, ljusgult. Jag lovar mig själv att ta kort någon dag, men förmår mig aldrig att stanna till.
Liten uppförsbacke, vänstersväng över gatan - jag börjar få upp farten lite. Gatan är bred med körsbärsträd planterade i mitten, jag får en bätte vy över himlen där solen skiner skarpt mellan dramatiska moln. Luften är kristallklar och uppfriskande kylig. Vid nästa korsning börjar jag få upp farten, 25 km/h jag kastar mig ut bland bilar i begynnade morgonrusning.
500 meter och jag har fått upp farten helt. 30 km i timmen, rätt över påfarten till motorvägen, det är en bra dag, jag hinner innen bilarna får grönt ljus. Skarp vänster, skarp höger, tappa inte farten, sista korsningen innan friluftsområdet, jag saktar ner lite grann och låter bilarna passera, sedan in i grönskan, djupgrön äng med dagg glittrande i morgonljuset på vänster sida.
Uppförsbacke, växlar ner ett steg till fyran, trean, tvåan, trycker till de sista meterna. Väljer asfalt före grus, svänger höger, sedan vänster ut på bilvägen. Vilar i första nerförsbacken, lufttemperaturen växlar snabbt mellan sol och skugga. Ur skogen, horisonten vidgas kraftigt och jag återgår till grusvägen.
På höger sida ett solrosfält, de klargula stora blommorna känns alltid i magen. på vänster sida betesmark med spindelväv täckta med daggdroppar som lyser i den lågt stående solen. I med femman, sedan fyran, femman igen, s-kurva, ordentligt med fart innan backen, det börjar bli lite segt, backen är långdragen och den svaga lutningen gör att jag känner att jag borde klara den snabbare. På den följande svackan vilar jag, tar i innan ridstallet, fyran, trean, tvåan. Får upp farten igen, Häst, bajs, döda maskar, urin, de starka dofterna växlar snabbt, jag börjar gruva mig inför färdens utmaning, den långa stora backen. med mycket löst grus.
Det gäller att inte ta i för mycket i början. Växlar ner och anpassar trampet efter takten i lurarna (Mahala Raï Banda, rumänsk folkpop). Ser framåt, trampar, anpassar andningen, trampar, trampar som i en tunnel av träd och grönska. Koncentrerar mig på krönet där solstrålar får den fuktiga luften att bilda böljande slöjor i lysande silvrigt gult och trädens löv glöda gröngyllene.
Äntligen är jag på toppen, jag tar i lite till för att få upp farten i nerförsbacken (måste tänka på medelhastigheten). Fortsätter andas snabbt, försöker få ut syre i blodet och mota mjölksyran. Tar det lite lugnare i de skarpa kurvorna efter backen där vägen är särskilt gropig, det gäller att veta exakt vilket spår man skall ta för att undvika uppstickande stenar och potthål.
Äntligen ute på asfalt igen. Cykelväg, lång nerförsbacke där jag brukar ta resans topphastighet, upp till 40 km/h. Snabb inbromsning, över vägen, genom tunneln, möter mjölksyra igen i den relativt flacka backen, motar den i nerförsbacken där jag planerar överfarten av bilvägen i god tid så att jag kommer över i luckan mellan bilarna - spännande. Nu är det inte långt kvar.
Upp genom villaområdet, skarp högersväng på gatan där jag möter cykelgänget, tioåringar på väg till skolan, spridda över hela vägens bredd, utan en blick framåt. I stället ser de på varann när de cyklar utan att hålla i styret, skriker och skrattar totalt ointresserade av omvärlden. Jag plingar vilt, någon tittar framåt utan att reagera alls, och jag passerar rätt igenom hopen, även den här gången utan att krocka med någon.
Lägger mig mitt i vägen för att snabbt kunna svänga upp på viadukten. Växlar till fyran, ställer mig upp och gör en sista kraftansträngning. Tramp, tramp, andas ut, andas in. Spänner musklerna i armar och ben till det yttersta, tänker på att inte använda ryggen utan magen, slappnar medvetet i axlarna - lite till... äntligen uppe. Rullar nerför viadukten de sista meterna till garageinfarten, jag har tur i dag, den är öppen. Slinker ner, parkerar cykeln och tar av den genomsvettiga hjälmen. 24,85 i snitt, 9,2 km, 22 minuter. Inte illa.
Det gör ont i hjärtat när vi åker genom kvarter efter kvarter med övergivna hus, gapande dörrar, krossade fönster, orange text på väggen: 5-9, 4, 1. Datum, antal funna, antal döda. Bara få av husen är återställda. Vi åker vidare längs Lake Pontchartrain. jag förstår äntligen innebörden i "drove my chevy to the levy" i "American pie".
